Jag känner igen den här känslan, den känslan jag har fruktat under all tid sen senast jag hade den. En känsla som inte innehåller illska, lycka eller någon annan bekant känsla förutom sorg. Tomhet, jag känner mig helt ihålig och allt gick för snabbt. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt men jag antar att det är för att jag nästan vet vad som kommer hända, fast än jag vet att det inte kommer hända. Jag avskyr den här känslan, jag förstår inte någonting. Jag vet att du gör ditt bästa, och det räcker mer än väl. Det är mig det är fel på just nu, det är jag som låter känslorna flöda alldeles för mycket. Jag vill inte vara till besvär för dig, jag vill ingenting annat än att du ska vara lycklig. Jag vill kunna lyssna på sorgsen musik utan att börja huckla mig av gråt, jag vill kunna sätta mig ner och bara ta det lugnt och tänka utan att bli ledsen och yr. Men jag är rädd för att gråta, jag är rädd för att vara ledsen. Men jag är inte vek för att jag gråter, jag gråter ju bara för att jag försökt hålla borta tårarna och försökt vara stark & modig så länge, för länge.

Jag kan inte skriva mer nu, men det får vara så. Ännu en dag i skolan, shit inte nu igen.